”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”

Om än mitt aktuella syfte att förenkla istället kan framstå som en vilja att förlöjliga, väljer jag ändock att här reflektera kring begreppet ”ordning” vilket vi under en pågående universitetskurs i någon mån har omfamnat som något gott. Kanhända att detta eventuella förlöjligande som klädedräkt förtydligar mina undringar.

Vi diskuterar på kursen den politiska ordningens uppkomst, härkomst, konstitution osv. och verkar göra detta med våra allra mest kritiska glasögon. Men därefter har jag fått intrycket av att vi gärna förkastar glasögonen när vi ser ordning som uppnådd. (Möjligen ligger det utanför kursen eller dess nuvarande moment att göra detta.) Adam Smith ser ordning som en form av progression där vi utvecklar vår sådana utefter olika faser och där vi, med den del av världen vi vanligen klumpar oss samman med, möjligen har uppnått den högsta formen av ordning idag. Om inte annat kan vi åtminstone inte slå i historie- och uppslagsböcker om vad som är nästkommande ordning/fas och vi kan därför inte generalisera eller tänka om den som en vidare utveckling från vad vi idag har uppnått.

Vi definierade under en föreläsning ”ordning” som bestående av handlingsrestriktioner, regelbundenhet, förutsägbar, varaktighet och relationell ömsesidighet. Negationen av ordning kom instinktivt att handla om ett kaos, men vi började också tala om ordning som ett icke-absolut begrepp, och snarare något som kan finnas i olika grader – vilket torde vara i enlighet med Smiths olika ordningsfaser. Blir den högsta graden av ordning också den mest eftersträvansvärda eller kan vi rentav få för mycket ordning?

Vid aktuella aktioner av oordning skriker vi snabbt efter fler medel för ordning. Någonstans inträffar en oregelbundenhet, någon har brutit mot en handlingsrestriktion i vår goda och aktuella och utvecklade ordningsfas – det är någon eller några som inte uppskattar den här ordningen och väljer därför att skapa oordning. Ordningen har skapat viljor om oordning för en annan ordning, vilket inte sällan bemöts med rop för mer – och ännu mer – av den ordningen vi har. En bomb sprängs och vi beklagar att vi inte hade en större ordningsmakt, att vi inte hade en bättre bevakning – att vi inte hade mer resurser för att upprätthålla vår ordning. Utan att komma in på en diskussion om civil olydnad eller terrorism, vill jag dock lyfta att alla inte accepterar den dagsaktuella konstituerade ordningen, för att komma in på att detta har skapat en debatt om mer övervakning och avlyssning. Är mer övervakning motiverat för att skydda den ordning som behövs för att skydda våra rättigheter – eller motiverat för att skydda våra rättigheter?

Oavsett om ordningen är spontan eller av annan karaktär har vi empiriskt ett läge med ett visst inslag av oordning, vilket en del – offentliga såväl som privata aktörer – vill lösa med mer övervakning. Skulle mer övervakning innebära en högre grad av ordning – förutsatt att övervakning i dess olika slag skulle innebära mer regelbundenhet, förutsägbarhet osv.?

Och nu kommer vi till det – klädedräkten jag inledningsvis varnade för, klassikern i övervakningsdebatten, boken vilken övervakningsmotståndarna viftar med mer frenetiskt än vad Lundaprofilen Stellan Hagmalm visar upp sin Sluta-mörda-oss-skylt – George Orwells 1984, är detta ordningens högst uppnåbara grad? Måhända att romanen är en överdrift och att det uppmålade samhället därtill bl.a. saknar den form av lagar vi kräver i vår ordningsdefinition, men kan detta ändock vara en ordningens utopi? Var i vår definition av begreppet ”ordning” har vi skyddet mot att ordningen inte blir större än de rättigheter ordningen syftar till att upprätthålla?

Vardagsvardagen

Så var det dags igen. Intalas att det är en nystart - känns som att jag aldrig har gjort något annan någon gång. Har förmodligen de facto aldrig gjort något annat. Sommaren har aldrig varit, praktikterminen är en avlägsen dröm och adressändringen till Universitetsbiblioteket är beständig.

Jag pluggar. Ställer klockan jättetidigt på en söndag för att kompensera lördagen. Dricker kaffe svartare än svart. Förstärker effekten med godis.

Läser Hobbes, Machiavelli och Smith som heltidssysselsättningens kurslitteratur - lägger till lite Hayek på frivillig basis. Tar kväll, pluggar av okänd anledning kvällskurs. Fick för mig att utöka antal studerade högskolepoäng till 150 procent just den termin jag börjar läsa på avancerad nivå.

Vet inte hur oklyftigt det är.

Producerar fler antal skrivna ord i ett personligt blogginlägg än vad jag gör i det reflektionspapper jag egentligen påstår mig skriva.

Fördriver tiden, jag intalar mig att jag har jättegott om, med att göra helt fel prioriteringar.

Är åtminstone medveten om min framtida ångest.

Mitt liv som optimist

Jag vill se mig som en optimistisk person.

Vill.

Jag vet såklart om att min bittra sida kan vara okontrollerad och där andra funderar kring huruvida gräset är grönare på andra sidan, är jag fullständigt övertygad om att gräset med all sannolikhet både är grönare och dessutom smakar gott på den sidan jag inte befinner mig. Och det kan ju också vara ett slags optimism - en optimism för att allt annat än min verklighet är rätt så trevligt och glittrande färgglatt - vilket i sin tur är ett optimistiskt synsätt på min egen pessimism.

Men så kommer ibland de där stunderna där gräset under mina fötter ruttnar, luktar illa och är obekvämt och där gräset på andra sidan är minst lika illa - säkert värre.

Jag får inte ge blod. Och sjuksköterskan som så glatt berättade denna restriktion för mig sade åt mig att berätta det för alla mina vänner - hur bra det var att mitt blod inte platsar i några andra vener än mina egna. "Hej, vänner - jag får inte ge blod om du någon gång råkar illa ut - bra va?!"

Jag får inte ge blod. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag får inte göra något så enkelt och så bra.

För att mina leder är kassa.

Jag har alltså mysiga kombinationer av kassa leder och avsaknad av hjälpinsats. Så råkar du illa ut kan jag inte ge dig blod och säkert inte lyfta dig heller.

Så nu berättar jag det här. Jag får inte ge blod, lite för att jag påstås behöva ha det för mig själv, och lite för att du inte ska behöva få mina apoteksprodukter i dig.

Nåja. Som den optimistiska pessimist jag är kan jag åtminstone dricka vin med mycket fog. Vilket smått komiskt och rätt så långsökt nog snarare blir en konsumtion av blod. Och med denna vetenskapliga slutledningsförmåga har vi alltså härlett att Jesus inte hade reumatism.

Men det är ju himla fint höstväder vi har.